KOLLAR PÅ KLOCKAN OCH SER ATT DEN ÄR ÖVER TOLV.
SÅ 26:E JULI HAR BLIVIT 27:E OCH BÄSTISMARIE ÄR OFFICIELLT SEXTON ÅR!

Herregud! Nu ska vi snart göra ut och göra gatorna osäkra när vi har gått den där kursen så att vi får övningsköra. Jag och du? Övningsköra? Sedan när blev vi så himla vuxna så att vi får köra bil? Åren bara rinner i väg känns det som och det får mig att bli lite rädd faktiskt. Vi börjar ju gymnasiet till hösten. Du på Natur, jag på Sam-Media. Helt olika linjer. Helt olika klasser efter sex år i samma klass.

Det får mig att undra;
Hur kommer allting bli nu?

Alla planer som vi har. Att vi ska flytta efter gymnasiet och plugga i någon annan stad, kommer det bli av? Kommer vi hålla kontakten under de här tre åren eller kommer vi vara ännu två i raden av alla vänner som plötsligt inte är vänner längre? Kommer vi träffas på stan om några år och inte ens hälsa när vi ser varandra, liksom bara tänka "Jag undrar vad hon gör nu och jag undrar hur livet hade sett ut om vi fortfarande hade vart vänner"? Liksom tänka att man kanske borde hälsa eller i alla fall nicka lite med huvudet mot varandra, men ändå så gör man ingenting. Bara går vidare.

Kommer jag se på skolfotografierna när jag är gammal och tänka tillbaka på alla roliga saker som vi har gjort, berätta för mina barn och barnbarn att "Hon där, hon i mittenraden längst till vänster, hon var min bästa vän" och sedan berätta om allt vi har gjort, för att sedan få höra av dem säga "Hur kunde ni slänga bort en sådan fin vänskap?"

Jag skulle aldrig kunna ha något bra svar på det.



Det har gått sex år nu.
Sex år sedan vi träffades första gången.
Det känns precis som om det var igår.

Och jag kommer aldrig glömma alla stunder med dig. Alla sjuka grejer som har hänt i skolan när vi har varit lite för trötta eller bara har haft det himla tråkigt. Alla gånger vi har gått på stan. Alla gånger vi har sett på hockey. Alla gånger vi varit tillsammans på idrotten, som när vi har orienterat till exempel och sprungit åt helt fel håll.
Jag kommer aldrig glömma det, vad som än händer.

Men det ska inte hända något, som att vi förlorar kontakten eller något.
Det kommer aldrig hända för så lätt ger man inte upp en sådan vänskap.
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om vi blev ovänner och slutade höras av.

Tänker på hur folk kommer säga;
"Hur kunde ni slänga bort en sådan fin vänskap?"
Och hur jag sedan skulle stå där utan att säga någonting.
För jag skulle verkligen inte ha något tillräckligt bra svar på det.


Det jag egentligen vill ha sagt är att den dagen jag blev vän med dig,
det var den bästa dagen hittills i hela mitt sexton och ett halvt åriga liv.
Jag hoppas att du får en helt underbar dag eller jag vet det för jag kommer ju till dig. ;)


Så grattis på sextonårsdagen!
I'll love you forever!