När jag hör den här låten så finns det en del av mig som bara vill skrika ut låttexten och bara bege mig in i någon slags extasliknande känsla som får mig att känna att jag är oövervinnerlig och odödlig. Samtidigt så finns det en del av mig som bara går sönder varje gång jag lyssnar på den för det finns någon sorgsenhet gömd i den. Soundet är rätt mörkt och hela stämningen är bara mörk. Vågar nog säga att den här är en bland The Knifes bästa låtar, om inte den bästa.